Mer Epping

Såhär såg bären ut, och det är tydligen björnbär. :D (Tack Alice!)


Och här är en minivideo (måste klura ut hur man gör längre på min mobil, den stänger nämligen av inspelningen automatiskt nu) på mig när jag rullar/rullat ned för en backe, ovetandes om att James filmar mig och placerat sig i vägen för mig. :P

Och så lite natursköna bilder:

Dan Le Sac vs. Scroobius Pip

Kastar in ett nytt musiktips till er; Dan Le Sac vs. Scroobius Pip - Thou Shalt Always Kill



Kan faktiskt bjuda på lite extrainfo här med. De kommer från ett ställe som heter Stanford-le-Hope som ligger ca 30 min bilfärd västerut (mot London) härifrån (och precis söder om Basildon, där Depeche Mode kommer från, skryt skryt ;D), så det är ungefär såhär de pratar där jag bor. Första gången jag hörde dem fick jag spetsa öronen och koncentrera mig till tusen, men nu reflekterar jag inte ens över det. Har ni svårt att höra vad de säger?

Framtidstankar

Tänkte spinna vidare på slutet av föregående inlägg här..

Känner att jag inte varit så social här i England än, vilket stundtals gör mig lite nere. Inte för att jag är världens mest sociala människa annars, även om jag har massa vänner och desto fler bekanta (även här) och jag sällan är den som hör av mig och inte alltid är den mest pratglada (fast det kan vara tvärtom ibland..) så känner jag att jag behöver mänsklig kontakt ändå, kontinuerligt. Sånt som bland annat föreläsningar täckte innan (det är inte direkt samma sak via internet).

Jag vet att jag pratat om detta innan på Bilddagboken, så jag tänker inte bli långrandig. Jag har även pratat om voluntärarbete innan, vilket jag dock kan delge ny information om; jag har anmält mig som frivillig till James' jobb och kommer att hjälpa till nästa helg vid en marknad och sedan förhoppningsvis få nån permanent tid varje vecka vid deras egna trädgård (James åker runt till olika ställen och jobbar i folks trädgårdar dagarna i ända, men de har även en egen trädgård där de odlar diverse grönsaker, rotfrukter och blommor som de även säljer). Det kommer nog bli kul och jag ser fram emot det jättemycket, men handen på hjärtat så är det ju inget jag brinner för (jag med de mest o-gröna fingrarna i världen).

Jag tänkte på det igår kväll, när James sa att han var i sitt rätta element där ute i naturen framför elden, och jag svarade lite skämtsamt att jag inte var det. När är det egentligen som jag mår som bäst? Och jag kunde inte sluta tänka på lärarutbildningen. Både vännerna och praktiken (och stundtals själva utbildningen, haha). Herregud, de där barnen fick mig att gå upp fem på morgonen utan att klaga. Jag såg till och med fram emot det! Det var stört omöjligt att vara en hel skoldag med de små krabaterna utan att fånle resten av dagen.

Men jag intalade mig själv att jag inte ville bli lärare i England, dels då dera skolsystem ser heeelt annorlunda ut, dels för att även om jag är rätt säker på engelska så är jag långt ifrån lika självsäker som en infödd. Och jag har ju alltid varit lite av en språkpolis, det vore emot mina principer att lära ut något till någon annan när jag inte är 100% säker på att det jag säger är sant eller riktigt.

Hur ska jag nu lösa detta? Bita i det sura äpplet tills vi återvänder till Sverige och fortsätta utbilda mig till lärare där när jag kommit tillbaka? Eller plugga till lärare här ändå (hur det nu löser sig ekonomiskt)? Finns det något mer alternativ, något jag inte tänkt på? Någonting ni kanske vill tipsa mig om?

Tills vidare fortsätter jag brainstorma och ska även söka ett voluntärjobb på dagiset mittemot där vi bor, kanske det kan hålla humöret uppe undertiden? Fast jag är lite småkräsen; det är låg- och mellanstadiet som är roligast, att byta blöjor och prata med barn som inte ens förstår vad man säger är inte det roligaste jag vet. Jag vill kunna prata normalt med barnen och känna att jag får ett visst utbyte med dem. Så då är det väl primary school (~4/5-11 års ålder) som är intressantast här.. Kanske fritidsledare vore nåt? Eller youthworker, som jag varit inne på innan? Det verkar dock inte finnas nån spikrak väg till det yrket, utan man får plocka och mixa lite hur man vill och hoppas på att ha tur, ungefär. Men jag vet inte om jag är redo för det än.

Troligtvis fortsätter jag på min plan att få min examen från Sverige, försöker få ett jobb här och om det misslyckas så får jag väl ta det därifrån.. Och hitta roliga voluntärsjobb undertiden för att pröva på olika sorts yrken.

Epping Forest

Tack vare teknikens under så ligger våra foton och videos utspridda mellan tre olika medium; min digitalkamera, min mobil samt James' mobil. Så ni får hålla till godo med de två foton jag delar med mig av här, tills jag lyckas ta mig an med mobilöverföringarna och ni kan få se mig rulla ned för en backe på en golfbana (om ni har tur). ;)

Hur som helst, kom till campingen strax efter lunchtid igår, stod i kö i ungefär en timme innan vi kunde åka in på området och sätta upp tältet. Efter det var avklarat begav vi oss på utforskningsfärd och råkade klampa rakt in på en golfbana, där vi irrade runt ett litet tag. Vi hittade även bär som vi mumsade på (såg ut som mörkblå hallon -nån som kan namnet?) innan vi lyckades hitta en landsväg som vi följde ner mot stan där vi inhandlade en engångsgrill och marshmallows. :D När vi kom tillbaka (efter 2½ h..) testade James en marshmallow- och jordgubbskebab;


Även färdiggrillad kyckling lades på grillen (vadå, den måste ju värmas) och vi rullade ihop egna fajitas. När mörket smög sig på förvandlade vi grillen till en liten lägereld som vi satt och mös vid, och tittade upp på stjärnorna vid. <3


På morgonen dagen efter packade vi ihop allting igen, tog med oss resten av matsäcken och åkte till en annan del av skogen, där vi åt frukost och vandrade runt lite. Men tyvärr finns det alldeles för mycket vägar genom skogen, så man fick aldrig en riktig skogskänsla när bilarna vrålade på i bakgrunden hela tiden. :/ Vi hängde inte kvar alltför länge, utan åkte hem igen rätt omgående. Och sen dess har vi chillat och myst, och just nu står James i köket och jobbar på en Shepherd's Pie till oss ikväll. Mys! Vet inte vad som står på schemat för imorgon än, men vi kommer troligtvis sova ut ordentligt, för inatt går första säsongen av The Office på TV (och jag har, fy skäms, inte sett ett enda avsnitt). James är ledig eftersom det är "Bank Holiday Monday" imorgon (som de har lite då och då, istället för våra kristna småhelger). Däremot ska han/vi jobba på lördag, då hans jobb är med på nån sorts marknad. Ser fram emot att få komma ut lite och vara social!

En erfarenhet rikare

Vi är hemma igen -jag överlevde! :D Det var inte så farligt faktiskt, kändes mer som en festivalcamping än vildmarkscamping. Vi gick runt lite i skogen (och på en golfbana..) också, men det var inte den finaste skogen jag varit i.

Bilder kommer upp när jag orkar, ska slappa lite nu och ikväll kommer förhoppningsvis Alice och Aaron över och käkar fajitas och grillar marshmallows med oss.

Skogsmulle

Sådär ja, då drar vi ut i vildmarken i en eller två nätter (beroende på hur feg jag är ;P)!

Perfect match

Har precis gått igenom Ellos onlinekatalog och skickat iväg en beställning till mamma (så jag kan åka till henne och prova kläderna i lugn och ro nästa gång jag hälsar på, troligtvis i oktober/november). De har rätt snygga kläder nuförtiden.

Fast med vissa undantag, såklart. Eller jag kanske borde satsa på att matcha mattan lite? Sy en fin kappa av de gamla gardinerna och ha till dessa leggings?


(James är på väg hem från jobbet nu, sen ska vi hem till hans farfar och äta middag där. Fish & chips -mums! :D)

Duktigt värre

Var ju förresten ute och gick i 1½ h innan och skickade biblioteksboken till mamma samt lämnade tillbaka hyrfilmer som skulle lämnats igår. Måste ju bara nämna det, så jag ger ett intryck av att vara hurtig. :D

Men blommig falukorv har de minsann inte :(

I onsdags sydde jag äntligen till gardinerna som jag och James köpte på IKEA i våras. De var på tok för långa och smala, så jag fick sy ihop dem två och två och korta ner dem rejält, och sedan sy dit ett band med hakar på högst upp så att de gick att fästa i vår pensionärsanordning som gör att man kan öppna och stänga gardinerna med hjälp av ett snöre i ena sidan. :P

Även om det var ett väldigt enkelt projekt så gav det mig blodad tand och nu vill jag inget hellre än att måla om väggarna och lägga om vår gräsliga matta i hallen och vardagsrummet. Har ni sett Fear and Loathing in Las Vegas? Har ni lagt märke till mattan på hotellet i den filmen? Det är så vår ser ut:


Ni kanske förstår att jag vill byta? Heltäckningsmattor är standard här, så jag tänkte mig nåt diskret i beige, kanske nåt mönstat så att man inte ser eventuella fläckar (uuh, jag vill inte ens tänka på hur många bakteriekulturer som lever och frodas i vår matta..). Och då föreslog James att vi kunde lägga riktigt trägolv, då en av hans kompisar jobbar med det. :D Fatta lyx! Och fatta vad jag sänkt min levnadsstandard om jag tycker trägolv är lyx, haha. Herregud, en vanlig lysknapp istället för snöre i badrummet vore lyx. Att kunna få ordentligt tryck i duschen vore lyx. Att ha en kran med varm- och kallvatten blandat vore lyx. Att ha en spolknapp på toalettstolsryggen istället för en "vridspak" vore lyx. Att kunna sträcka sig så högt man kan utan att ens vara i närheten av att nudda taket vore lyx.

Nåja, nu ska jag inte vara elak. England är bra det med, ibland. ;)

Men, vart var jag nu? Inredning, ja. Hade egentligen ställt in mig på att gilla läget här så fort jag såg mattan och insåg att det var lönlöst att göra något åt vilken lägenhet som helst, sålänge en sådan matta existerar. Men nu öppnade sig en helt ny värld för mig.. :D Känner inte för den minimalistiska, stilrena, svart/vitt/gråa-stilen längre, den har jag haft så många år att jag är lite trött på den. Något varmare vore trevligt, utan att för den delen inreda med mörka trämöbler som ger ett tungt intryck. Jag gillar stilen de har på Indiska, men är ändå rätt o-prylgalen av mig, så kanske något därimellan? Varmare färger, men ändå någorlunda stilrent? Brunt, beige och creme som grund istället för vitt, grått och svart? Sovrumsväggarna är lila och köksväggarna röda, de ska nog få förbli så. Men i hall och vardagsrum hör golvet ihop, så där ska nog väggarna få samma färg.

Det känns som om jag mest ramblar nu, och ni vet ju inte ens hur min lägenhet ser ut. Jag lovar att återkomma med bilder när jag orkat städa lite. Och bilder på idéer om jag hittar något konkret. :D Men tills vidare får ni en jämförelse på hur de förra gardinerna såg ut (foto från Alla Hjärtans Dag i år) och de nya, båda i smickrande motljus:


Och såhär fin är pensionärsanordningen med tillhörande spetsgardiner bakom, också en engelsk standard:

Hello Saferide

Ok, här kommer ett till musiktips: Hello Saferide - The Quiz



Tjejen som sjunger, Annika Norlin, har även ett svenskt "band" som heter Säkert!. Samma underbara typ av låtar, fast på svenska. Jag är ingen inbiten musiknörd dock, så förvänta er inte såhär exklusiv info varje gång jag tipsar. ;)

Dag 2

Det blev ingen kvällspromenad igår, vi stannade hos Alice hela kvällen och kollade på diverse TV-serieavsnitt. :) En skön hemmakväll, helt enkelt. Alice fick även leka lite med mitt hår efter hon hjälpt till att "fylla på" det, så hon gjorde lite lockar med plattången. Jag kom ihåg att ta ett foto när jag kom hem (yay me);


Fick bli med blixt då solen redan gått ner, det är därför jag ser lite plastig ut..

Hursomhelst, ny dag, nya möjligheter! Tänkte gå ut på en lunchpromenad idag istället, hoppas BBC håller vad de lovar nu (dvs, inget regn före kl 16).. Sen ska vi nog hem till James farfar på kvällen, kanske ut på puben efter det? Eller bara ta det lugnt hemma, eftersom vi ska upp tidigt imorgon för att åka ut till Epping Forest (nordöstra London) och campa. :D Ska ta med akvarellblock och -färger, tänkte jag. Och marshmallows till lägerelden, såklart! På vägen hem på söndag åker vi nog inom Nottinghill Carneval och kikar lite, om vi inte är för trötta. :)

Fick förresten en till bok idag, en i sociologi på 1000 sidor. Guuud så sugen jag är på att sätta igång med mina kurser nu!

Fleet Foxes

Åh, glömde ju bort att man kan lägga upp musikvideos när man har en blogg, bilddagboken är ju så begränsad. :D

Så, här kommer mitt första tips: Fleet Foxes med White Winter Hymnal

Seg start

Såja, snart ska jag göra dagens första aktivitet: Posta biblioteksboken samt gå hem till Alice och fixa till håret. Måste ta ut dreadsen igen, blev för jobbigt att kamma igenom håret med dem. Och sen fylla på med lite extra löshår istället. De senaste dagarna har jag gått runt i den här frisyren, vilket iofs är rätt skönt:


Som ni ser har solen börjat kika fram, kanske man ska satsa på en kvällspromenad efter hårfixandet?

Vad 17 gör man på engelska barnkalas?

..är något man kan undra.

När jag försökt förklara både fiskedamm och godiskaktusar för James så hittar han på mig som om jag vore från en annan planet. Att ha en egen dag för pannkakor, våfflor och kanelbullar är också något obekant för honom, men han gillar verkligen idén och vill att våra barn ska växa upp med både engelska och svenska traditioner (tack och lov!).

Här tänkte jag egentligen fortsätta med lite andra kulturkrockar och egendomliga seder, men jag kan ju inte spela alla korten på en gång. ;) Dessutom upptäcker jag alltid något nytt och konstigt varje vecka, som är lika självklart för dem som Kalle Anka kl 3 på julafton, för oss (vilket dom för övrigt inte heller har -eller lucia eller adventskalender på TV- har ni hört något mer absurt, nånsin?). Så håll utkik för små inlägg här och där om hur konstiga och underbara britterna är!

Att välja bort sitt husdjur

Det är mycket som surrar i min skalle just nu, mycket jag måste "tömma" och sätta ord på, för att lättare kunna se mina alternativ och se om mina val är rätt eller ej.


Jag har två små ögonstenar: de är ett par orangea huskatter som alltid funnits där för varann, i vått och torrt. De har två helt skiljda personligheter som kompletterar varann. DOS är storebrodern som är (över?)beskyddande mot lilla, nervösa Linux. De sover oftast tillsammans och hjälper varann att tvätta sig där det är svårt att komma åt, som på bakhuvudet och halsen. DOS är min lilla machosist som älskar att bli buffad på och spinner högt av välbehag när man gömmer honom under en filt eller klädesplagg. Han vill hellre få en ordentligt omruskning á la hundklapp än en mesig, försiktig kattstrykning. Linux's spinnande är lite mer diskret och ibland får man till och med känns honom på halsen för att se om han ens spinner. Han pratar dock gärna och stryker sig mot en, men hoppar högt om man råkar göra ett oväntat, främmande ljud. Han är lite mindre än DOS och hans päls är mjukare. Hans framtänder är väldigt små och syns knappt. DOS har en vårta snett bakom öronen, ner mot ryggen. Båda har bortskavd päls på "armbågarna" som följd av år av lek och skojbråk med varann. De älskar att utforska nya ställen och öppnar gärna köksluckorna när man vänder ryggen till. DOS har även lärt sig öppna kylskåpet, vilket han gärna även ligger i under varma sommardagar. De föddes 11e juni 2005, vilket gör dem 4 år gamla. De har bott i tre olika lägenheter i två olika städer. De har gått ute i koppel två gånger i sitt liv, när de var runt ett år gamla. Det var lite läskigt, men spännande. Annars är de helt och hållet innekatter, vilket de trivs bra med. De äter bara Royal Canin (förutom Linux som även gillar popcorn, annars har de de senaste åren dissat både räkor och skinka, de små finsmakarna), de utför sina behov i EverClean kattsand och har en megastor klätterställning och tusen leksaker. De är mer bortskämda än de flesta barn i världen och är otroligt älskade.


Jag skulle kunna räkna upp tusen saker till om dem, om jag trodde att ni hade varit minsta intresserade. Men jag tror att ni redan vet hur mycket de betyder för mig. Och det är också därför detta beslut är så himla hjärtslitande för mig. Jag har valt att lämna mina katter i Sverige. Jag känner mig som världens mest kallhjärtade och egoistiska bitch och min första instinkt är (och var) att ta med dem hit och låta dem leva med mig och James. Jag har redan påbörjat processen (och jäklar vad avancerat och krångligt för att inte tala om tidsödande det är!) och väntar nu på steg två, ett blodtest i slutet av september. Men nu sätter jag alltså stopp. De får stanna i Sverige och bo ett tag till med mitt ex (deras pappa) och sedan flytta över till min mamma (då Sebbe är allergisk och får knapra tabletter varje dag för att leva med dem). Planen är ju att jag och James flyttar till Sverige ändå om några år.


Så hur kom jag fram till detta? Jag ska inte leka helgon, min första tanke var faktiskt ekonomin, en faktor som då och då gör mig illamående. Det kostar att ta över dem hit, tro inget annat. Först all förberedelse, sedan själva resan och sen, när de väl kommit hit, så vill jag fortsätta ge dem den livskvalité de är vana vid. Och så spann tankarna vidare.. Jag vill ge dem en stor lägenhet att springa runt i, en stor klätterställning och gärna tillgång till vår rätt stora balkong. Men vår lägenhet är allt annat än stor, vi har problem med mögel och taket är hobbitlågt. Balkongen är svår, kanske även omöjlig, att näta i och det kommer alltid in främmande katter på den, ibland till och med in i lägenheten om balkongdörren eller köksfönstret är öppet. Och de katterna är INTE friska, kan jag tillägga. Jag riskerar alltså mina egna katters fysiska hälsa om jag tar hit dem. Och hur är det med den psykiska? Redan nervöst lagda Linux hade nog inte mått bra under resan hit, och det finns inga garantier för att han faktiskt kommer återhämta sig. Bara första flytten Helsingborg-Malmö när de befann sig i en bil i en timme och sen i ett tomt rum när vi packade in (och ut -jag vill inte att de ska uppleva det värsta kaoset och riskera att springa vilse dessutom) tog han hårt, och lämnade inte transportburen på ett dygn, inkrypen under mattan inuti. Vad hade då en flera timmars tågresa till Stockholm, väntande på Arlanda, sedan inpackad bland en massa andra djur i lastutrymmet på ett flygplan, återigen väntande och stress på Heathrow, och några timmars bilfärd till vår lägenhet gjort?..


Nej, jag vill inte utsätta mina pälsklingar för det. Och sen igen, åt andra hållet, när vi flyttar till Sverige. Ju mer jag tänker på det, och nu när jag skriver ner det, så känns mitt beslut mer och mer rätt. Men det gör ändå ont, fruktansvärt jävla skitont, när jag tänker på dem och att det kommer ta flera år innan jag kan leva med dem igen. Men jag är väldigt tacksam för att de troligtvis inte ens ägnar mig en enda tanke, än mindre saknar mig, och att de lever ett bra och tryggt liv hemma i Sverige. Och så får jag ju se dem varje gång jag åker över (även om det river upp såren varje gång så är det värt det när jag får borra in näsan i deras mage och pussa deras nosar och tassar).


Vad säger ni, har jag tagit rätt beslut?

Elio eller Ellie?

Låt mig inleda med att räta ut ett frågetecken som dykt upp för några på sistone. Vem är denna Ellie och vart tog Elio vägen? Svar: Båda två är jag, varken mer eller mindre. Jag lyssnar till bägge, men om man däremot uttalar Elio på engelska så är det inte säkert att jag lyssnar. Elio ska ju sägas som älg-o, och det vet inte dessa britter om. Moose-o? Elk-o? Nejnej. Fel, fel, fel, som Brasse skulle säga.

Elio har oundvikligen följt med mig över havet och till England och börjat sätta sig hos vissa i bekantskapskretsen här, redan. Men för de som inte redan hört Elio kallar mig automatiskt för Ellie, vilket jag genast fattade tycke för. Så gulligt! Och lite småskönt med ett nytt smeknamn nu när jag faktiskt gått in i en helt ny fas i mitt liv, efter ett dussin år av depression och förvirring. Eller nja, nu ska jag nog inte överdriva, förvirringen är väl till viss del kvar, men depressionen har som tur var tagit sitt pick och pack och stuckit. Förhoppningsvis för gott. Och så har vi ju alla andra förändringar, som de flesta av er nog redan känner till; ny bostadsort, ny sambo, ny kropp, ny klädstil, ny hårfärg.

Jag har re-inventat mig själv, som Madonna skulle säga (inte för att jag ens gillar den snåla snusktanten, men det är nog ett uttryck hon skulle använda sig av, absolut). Elio finns fortfarande här, jag är fortfarande den där schyssta pojkflickan som alla känner till och är bundis med. Men åsikterna är inte lika radikala och passionerade (för vem orkar egentligen bry sig om smådetaljer?), jag störtdyker inte längre ner i ett bottenlöst hål bestående av självhat och livsförakt. Jag mår faktiskt bra nu, och det återspeglar sig även i mitt yttre; jag har aldrig trivs så bra med mig själv som nu. Och för mig är Elio den där tuffa bruden som överlevde allt (även om det var på håret lite för många gånger) som jag gärna har i bagaget och plockar fram när/om det skulle behövas igen, men i nuläget trivs jag väldigt bra med Ellie, som för mig representerar en tjej som trivs med livet och sin tillvaro och som kanske verkar sådär spyfärdigt lycklig i andras ögon, men som hellre försöker sprida lyckan vidare än att vända det till någon sorts negativ skadeglädje. För att citera mig själv (bilddagboken 7/6 i år);

Jag ångrar väldigt sällan saker, så har jag alltid funkat (och är väldigt tacksam för) och i detta fallet så tvivlar jag på att jag hade kunnat känna denna enorma lycka, denna livslust, denna gnista, denna vilja att leva, om jag aldrig mått som jag gjort. Kanske är det så varje "normal" människa känner, men tack vare mitt förflutna så kan jag verkligen njuta fullt ut, och uppskatta dessa känslor så som de borde uppskattas. Det är som att som vuxen återfå synen efter att ha blivit blind som barn; allting är lite extra färgfullt, lite extra vackert. Kanske det såg likadant ut innan ögonen stängdes ner -minnet är för väderslitet och solblekt. Det enda jag vet just nu, det enda jag VILL veta just nu, är att jag kan se igen. Och varenda nyans är så otroligt vacker.

Uttråkad

Vädret är lite lagom mulet, det blåser en kall bris och jag har ingen vidare lust att gå ut och uträtta ärenden just nu (även om jag borde skicka iväg en biblioteksbok -ja mamma, jag ska- och förmodligen skaffa ett engelskt bankkonto). Jag känner för att plugga, men ingen av mina kurser (Psykologi I på Dalarnas Högskola samt Sociologi: Teori och metod via Lunds Universitet) har satt igång än, så jag skulle bara famla i mörkret om jag började läsa i valfri bok på måfå. Och inte har jag tillräckligt mycket energipoäng på Maffia Wars på Facebook än för att komma nånstans heller.

What's a girl to do? Naturligtvis starta en blogg! Min gamla ligger och skräpar här fortfarande, och så har jag ju givetvis min gamla trogna bilddagbok, men den kan vara svåröversiktlig och -tolkad, efter 4 år av bildspammande och beskrivning av ett liv jag inte längre lever, ett jag som inte längre finns. Missuppfatta mig rätt; givetvis är det en del av mitt förflutna och det har format mig till den jag är idag, men det känns inte rätt ifall någon går igenom några inlägg 2-3 år bakåt i tiden och tror att de på så sätt vet vem jag är, hur jag är, idag. Det vet jag ju inte ens själv..