Att välja bort sitt husdjur

Det är mycket som surrar i min skalle just nu, mycket jag måste "tömma" och sätta ord på, för att lättare kunna se mina alternativ och se om mina val är rätt eller ej.


Jag har två små ögonstenar: de är ett par orangea huskatter som alltid funnits där för varann, i vått och torrt. De har två helt skiljda personligheter som kompletterar varann. DOS är storebrodern som är (över?)beskyddande mot lilla, nervösa Linux. De sover oftast tillsammans och hjälper varann att tvätta sig där det är svårt att komma åt, som på bakhuvudet och halsen. DOS är min lilla machosist som älskar att bli buffad på och spinner högt av välbehag när man gömmer honom under en filt eller klädesplagg. Han vill hellre få en ordentligt omruskning á la hundklapp än en mesig, försiktig kattstrykning. Linux's spinnande är lite mer diskret och ibland får man till och med känns honom på halsen för att se om han ens spinner. Han pratar dock gärna och stryker sig mot en, men hoppar högt om man råkar göra ett oväntat, främmande ljud. Han är lite mindre än DOS och hans päls är mjukare. Hans framtänder är väldigt små och syns knappt. DOS har en vårta snett bakom öronen, ner mot ryggen. Båda har bortskavd päls på "armbågarna" som följd av år av lek och skojbråk med varann. De älskar att utforska nya ställen och öppnar gärna köksluckorna när man vänder ryggen till. DOS har även lärt sig öppna kylskåpet, vilket han gärna även ligger i under varma sommardagar. De föddes 11e juni 2005, vilket gör dem 4 år gamla. De har bott i tre olika lägenheter i två olika städer. De har gått ute i koppel två gånger i sitt liv, när de var runt ett år gamla. Det var lite läskigt, men spännande. Annars är de helt och hållet innekatter, vilket de trivs bra med. De äter bara Royal Canin (förutom Linux som även gillar popcorn, annars har de de senaste åren dissat både räkor och skinka, de små finsmakarna), de utför sina behov i EverClean kattsand och har en megastor klätterställning och tusen leksaker. De är mer bortskämda än de flesta barn i världen och är otroligt älskade.


Jag skulle kunna räkna upp tusen saker till om dem, om jag trodde att ni hade varit minsta intresserade. Men jag tror att ni redan vet hur mycket de betyder för mig. Och det är också därför detta beslut är så himla hjärtslitande för mig. Jag har valt att lämna mina katter i Sverige. Jag känner mig som världens mest kallhjärtade och egoistiska bitch och min första instinkt är (och var) att ta med dem hit och låta dem leva med mig och James. Jag har redan påbörjat processen (och jäklar vad avancerat och krångligt för att inte tala om tidsödande det är!) och väntar nu på steg två, ett blodtest i slutet av september. Men nu sätter jag alltså stopp. De får stanna i Sverige och bo ett tag till med mitt ex (deras pappa) och sedan flytta över till min mamma (då Sebbe är allergisk och får knapra tabletter varje dag för att leva med dem). Planen är ju att jag och James flyttar till Sverige ändå om några år.


Så hur kom jag fram till detta? Jag ska inte leka helgon, min första tanke var faktiskt ekonomin, en faktor som då och då gör mig illamående. Det kostar att ta över dem hit, tro inget annat. Först all förberedelse, sedan själva resan och sen, när de väl kommit hit, så vill jag fortsätta ge dem den livskvalité de är vana vid. Och så spann tankarna vidare.. Jag vill ge dem en stor lägenhet att springa runt i, en stor klätterställning och gärna tillgång till vår rätt stora balkong. Men vår lägenhet är allt annat än stor, vi har problem med mögel och taket är hobbitlågt. Balkongen är svår, kanske även omöjlig, att näta i och det kommer alltid in främmande katter på den, ibland till och med in i lägenheten om balkongdörren eller köksfönstret är öppet. Och de katterna är INTE friska, kan jag tillägga. Jag riskerar alltså mina egna katters fysiska hälsa om jag tar hit dem. Och hur är det med den psykiska? Redan nervöst lagda Linux hade nog inte mått bra under resan hit, och det finns inga garantier för att han faktiskt kommer återhämta sig. Bara första flytten Helsingborg-Malmö när de befann sig i en bil i en timme och sen i ett tomt rum när vi packade in (och ut -jag vill inte att de ska uppleva det värsta kaoset och riskera att springa vilse dessutom) tog han hårt, och lämnade inte transportburen på ett dygn, inkrypen under mattan inuti. Vad hade då en flera timmars tågresa till Stockholm, väntande på Arlanda, sedan inpackad bland en massa andra djur i lastutrymmet på ett flygplan, återigen väntande och stress på Heathrow, och några timmars bilfärd till vår lägenhet gjort?..


Nej, jag vill inte utsätta mina pälsklingar för det. Och sen igen, åt andra hållet, när vi flyttar till Sverige. Ju mer jag tänker på det, och nu när jag skriver ner det, så känns mitt beslut mer och mer rätt. Men det gör ändå ont, fruktansvärt jävla skitont, när jag tänker på dem och att det kommer ta flera år innan jag kan leva med dem igen. Men jag är väldigt tacksam för att de troligtvis inte ens ägnar mig en enda tanke, än mindre saknar mig, och att de lever ett bra och tryggt liv hemma i Sverige. Och så får jag ju se dem varje gång jag åker över (även om det river upp såren varje gång så är det värt det när jag får borra in näsan i deras mage och pussa deras nosar och tassar).


Vad säger ni, har jag tagit rätt beslut?