Framtidstankar

Tänkte spinna vidare på slutet av föregående inlägg här..

Känner att jag inte varit så social här i England än, vilket stundtals gör mig lite nere. Inte för att jag är världens mest sociala människa annars, även om jag har massa vänner och desto fler bekanta (även här) och jag sällan är den som hör av mig och inte alltid är den mest pratglada (fast det kan vara tvärtom ibland..) så känner jag att jag behöver mänsklig kontakt ändå, kontinuerligt. Sånt som bland annat föreläsningar täckte innan (det är inte direkt samma sak via internet).

Jag vet att jag pratat om detta innan på Bilddagboken, så jag tänker inte bli långrandig. Jag har även pratat om voluntärarbete innan, vilket jag dock kan delge ny information om; jag har anmält mig som frivillig till James' jobb och kommer att hjälpa till nästa helg vid en marknad och sedan förhoppningsvis få nån permanent tid varje vecka vid deras egna trädgård (James åker runt till olika ställen och jobbar i folks trädgårdar dagarna i ända, men de har även en egen trädgård där de odlar diverse grönsaker, rotfrukter och blommor som de även säljer). Det kommer nog bli kul och jag ser fram emot det jättemycket, men handen på hjärtat så är det ju inget jag brinner för (jag med de mest o-gröna fingrarna i världen).

Jag tänkte på det igår kväll, när James sa att han var i sitt rätta element där ute i naturen framför elden, och jag svarade lite skämtsamt att jag inte var det. När är det egentligen som jag mår som bäst? Och jag kunde inte sluta tänka på lärarutbildningen. Både vännerna och praktiken (och stundtals själva utbildningen, haha). Herregud, de där barnen fick mig att gå upp fem på morgonen utan att klaga. Jag såg till och med fram emot det! Det var stört omöjligt att vara en hel skoldag med de små krabaterna utan att fånle resten av dagen.

Men jag intalade mig själv att jag inte ville bli lärare i England, dels då dera skolsystem ser heeelt annorlunda ut, dels för att även om jag är rätt säker på engelska så är jag långt ifrån lika självsäker som en infödd. Och jag har ju alltid varit lite av en språkpolis, det vore emot mina principer att lära ut något till någon annan när jag inte är 100% säker på att det jag säger är sant eller riktigt.

Hur ska jag nu lösa detta? Bita i det sura äpplet tills vi återvänder till Sverige och fortsätta utbilda mig till lärare där när jag kommit tillbaka? Eller plugga till lärare här ändå (hur det nu löser sig ekonomiskt)? Finns det något mer alternativ, något jag inte tänkt på? Någonting ni kanske vill tipsa mig om?

Tills vidare fortsätter jag brainstorma och ska även söka ett voluntärjobb på dagiset mittemot där vi bor, kanske det kan hålla humöret uppe undertiden? Fast jag är lite småkräsen; det är låg- och mellanstadiet som är roligast, att byta blöjor och prata med barn som inte ens förstår vad man säger är inte det roligaste jag vet. Jag vill kunna prata normalt med barnen och känna att jag får ett visst utbyte med dem. Så då är det väl primary school (~4/5-11 års ålder) som är intressantast här.. Kanske fritidsledare vore nåt? Eller youthworker, som jag varit inne på innan? Det verkar dock inte finnas nån spikrak väg till det yrket, utan man får plocka och mixa lite hur man vill och hoppas på att ha tur, ungefär. Men jag vet inte om jag är redo för det än.

Troligtvis fortsätter jag på min plan att få min examen från Sverige, försöker få ett jobb här och om det misslyckas så får jag väl ta det därifrån.. Och hitta roliga voluntärsjobb undertiden för att pröva på olika sorts yrken.