Elio eller Ellie?

Låt mig inleda med att räta ut ett frågetecken som dykt upp för några på sistone. Vem är denna Ellie och vart tog Elio vägen? Svar: Båda två är jag, varken mer eller mindre. Jag lyssnar till bägge, men om man däremot uttalar Elio på engelska så är det inte säkert att jag lyssnar. Elio ska ju sägas som älg-o, och det vet inte dessa britter om. Moose-o? Elk-o? Nejnej. Fel, fel, fel, som Brasse skulle säga.

Elio har oundvikligen följt med mig över havet och till England och börjat sätta sig hos vissa i bekantskapskretsen här, redan. Men för de som inte redan hört Elio kallar mig automatiskt för Ellie, vilket jag genast fattade tycke för. Så gulligt! Och lite småskönt med ett nytt smeknamn nu när jag faktiskt gått in i en helt ny fas i mitt liv, efter ett dussin år av depression och förvirring. Eller nja, nu ska jag nog inte överdriva, förvirringen är väl till viss del kvar, men depressionen har som tur var tagit sitt pick och pack och stuckit. Förhoppningsvis för gott. Och så har vi ju alla andra förändringar, som de flesta av er nog redan känner till; ny bostadsort, ny sambo, ny kropp, ny klädstil, ny hårfärg.

Jag har re-inventat mig själv, som Madonna skulle säga (inte för att jag ens gillar den snåla snusktanten, men det är nog ett uttryck hon skulle använda sig av, absolut). Elio finns fortfarande här, jag är fortfarande den där schyssta pojkflickan som alla känner till och är bundis med. Men åsikterna är inte lika radikala och passionerade (för vem orkar egentligen bry sig om smådetaljer?), jag störtdyker inte längre ner i ett bottenlöst hål bestående av självhat och livsförakt. Jag mår faktiskt bra nu, och det återspeglar sig även i mitt yttre; jag har aldrig trivs så bra med mig själv som nu. Och för mig är Elio den där tuffa bruden som överlevde allt (även om det var på håret lite för många gånger) som jag gärna har i bagaget och plockar fram när/om det skulle behövas igen, men i nuläget trivs jag väldigt bra med Ellie, som för mig representerar en tjej som trivs med livet och sin tillvaro och som kanske verkar sådär spyfärdigt lycklig i andras ögon, men som hellre försöker sprida lyckan vidare än att vända det till någon sorts negativ skadeglädje. För att citera mig själv (bilddagboken 7/6 i år);

Jag ångrar väldigt sällan saker, så har jag alltid funkat (och är väldigt tacksam för) och i detta fallet så tvivlar jag på att jag hade kunnat känna denna enorma lycka, denna livslust, denna gnista, denna vilja att leva, om jag aldrig mått som jag gjort. Kanske är det så varje "normal" människa känner, men tack vare mitt förflutna så kan jag verkligen njuta fullt ut, och uppskatta dessa känslor så som de borde uppskattas. Det är som att som vuxen återfå synen efter att ha blivit blind som barn; allting är lite extra färgfullt, lite extra vackert. Kanske det såg likadant ut innan ögonen stängdes ner -minnet är för väderslitet och solblekt. Det enda jag vet just nu, det enda jag VILL veta just nu, är att jag kan se igen. Och varenda nyans är så otroligt vacker.