Olika värderingar

När jag jämför Sverige och England så blir det oftast så att Sverige "vinner" i de flesta kategorier, men det är ett område som England verkar vara ljusår bättre på; nämligen psykisk vård. Nu är jag inte jätteinsatt i mentalvården i något av länderna, men det jag upplevt själv och vet att mina vänner gått igenom, det är det jag har som underlag för mina funderingar. Sverige har ju ofta blivit kritiserat i nyheterna för att ha för dålig psykiatrisk vård, så jag kan ju inte vara helt ute och cykla, heller? Mina egna erfarenheter från BUP som 17-åring (eller var det 16, kanske?) är ju inte mycket att hurra för direkt, då det första som kom ur personalens mun efter min rant var: "Oj, jag är förvånad över att du inte tagit livet av dig". Men tack då, då går jag väl och gör det nu? Suck. Sen följde tjat och åter tjat om antidepp (eller seretoninhöjande medel, om vi ska vara korrekta) tills jag gav upp och gick med på det. Bieffekterna? Mentalt zombietillstånd och panikångest. Vet hur många som helst som är i min ålder eller däromkring som är sjukpensionärer pga sitt mentala tillstånd. Pensionärer! Förstår ni allvaret? De flesta VILL dessutom göra något, och inte bara sitta hemma och ruttna, men de får ingen hjälp och är förtidspensionerade och kan inte jobba.

Usch, jag blir sur bara av att tänka på det.

Hursomhelst, till bättre saker; den psykiatriska vården i England. Här är mina erfarenhet desto mindre, men av de vänner jag har här så är det ändå en del som haft eller har problem av något slag (vi tycks söka oss till varann, antar jag :P), och här är det inte alls lång väntetid till en terapeut, som i regel kör på kognitiv beteendeterapi, ifall inte patienten önskar en annan terapiform. Och så voluntärar jag ju på ett ställe som korttidsanställer folk med "grövre" mentala problem, för att hjälpa dem komma ut i arbetslivet igen (givetvis har de ett säkerhetsnät av psykologer och psykiatriker bakom sig också, som hjälper dem komma i kontakt med oss från första början). De flesta är till synes helt "normala" och man hade inte gissat att de var sjuka om de inte själva berättat. Jag, som själv har en depressionsdiagnos i ryggsäcken, trivs som fisken i vattnet, verkligen. Visst är det meningen att vi ska ta hand om trädgården vi jobbar i, men att vi tar hand om varandra, ser varann och lyssnar på varann, är mycket, mycket viktigare, något ledningen även gör mycket klart när man börjar där. So what om alla grödor ruttnar, de fixar sig, bara vi mår bra, som Rachel sa min första dag där. Och det är en otrolig lättnad, kan jag säga. Pressen liksom rinner av en och tack vare det så blir (iallafall jag) ännu mer produktiv. Fredagar är verkligen min favoritdag, min egna lilla må bra-dag.

Jag har många drömmar, de flesta kommer jag nog aldrig uppfylla i detta livet, men en som jag hoppas att jag kan utveckla, är att jobba med något liknande när jag kommer tillbaka till Sverige. Att aktivera och motivera folk, och gå till och hem från jobbet med ett leende på läpparna och veta att man varit och är delaktig i att göra en annan människas liv lite, lite lättare att leva.

Kan förresten lägga in ett gott ord till för mitt nya hemland när det gäller just människovärdering; om man av någon anledning inte kan gå på universitetet här (om inte annat för ekonomiska anledningar; det kostar en hel del att plugga här..) så finns det tusen andra alternativ till utbildning, som t.ex voluntärsarbete, praktik, certifikat, nationella kvalifikationer.. Och det är inte ovanligt att man blir utbildad gratis (och får betalt för det) via sitt jobb. Vet inte om det är fler som går på socialbidrag här, men däremot är det desto fler som pratar om det; det är inte alls lika tabu som i Sverige. Här verkar det vara accepterat att vara mänsklig i största allmänhet, helt enkelt. (Givetvis finns det undantag både här och i Sverige, men nu snackar jag generellt och om mina erfarenheter.) Och det får mig att vara lite extra stolt när jag säger att jag är engelsk medborgare. :)

(Men när det gäller bl.a. levnadsstandard, infrastuktur, korrupta politiker och synen på abort, ja, då ligger England rejält efter Sverige, tyvärr..)