När jag ser sådana här bilder så undrar jag hur i allsin dar idealet vi har i dagens samhälle slog igenom, hur det ens blev ett ideal. Innan rabiata motsägare öppnar sina munnar så kan jag snabbt tillägga att jag inte har något emot smala människor och ja, jag är högst medveten om att många är naturligt smala. En kvinna är lika mycket kvinna om hon väger 50 kg eller 150 kg, är äppleformad eller päronformad. Men hur kommer det sig att det är ytterst få modeller som har BMI över 20?
Jag, tillsammans med de flesta andra, kan helt enkelt inte identifiera oss med dessa kroppar. När jag ser ett snyggt plagg så försöker jag föreställa mig hur det hade sett ut på MIN kropp, och inte på en "klädhängare" (som modeller faktiskt är menat att fungera som, att visa upp kläder), men det är ofta svårt. Det hade varit lika sjukt om endast 1.50 m korta kvinnor som väger runt 70-80 kg dominerat modellbranschen. Eller nej, det är nog förresten vanligare att tjejer ser ut så än är över 1.80 och väger 50-nånting. Förstår ni problemet?
Det verkar dock som om det börjar vända lite nu, att folk faktiskt tröttnat och företagen ger vika och låter modeller med ett normalt BMI (eller ja, 20-22 kanske) komma fram. Vilket är otroligt skönt. För hur mycket man än påstår att "äh, media har ingenting med unga tjejers självbild att göra" så HAR de faktiskt det. Ofta undermedvetet. Att dag ut och dag in ständigt se "perfekta" tjejer i tidningar, på TV och på reklampelare påverkar faktiskt. Att du överhuvudtaget reagerar på bilderna i det här inlägget bevisar det. För det där är ingen överviktig tjej, den kroppen är fullkomligt normal. Det är bara det att den sällan visas upp i media.
Jag har god lust att lägga ner mitt viktprojekt och bara nöja mig där jag befinner mig just nu, på drygt 100 kilo. För jag har ju inga problem, fysiskt. Mina värden är fullkomligt normala och jag orkar det normala människor orkar och jag skulle nog vilja påstå att jag är starkare än den genomsnittliga tjejen. Jag har ändå tagit mig ner hit från 160 kilo och det är egentligen en tillräcklig förändring. Jag kan köpa kläder från de flesta affärer här och jag blir aldrig pikad för min vikt (och har i princip aldrig blivit; för varje negativ kommentar jag nånsin fått så har jag minst 100 positiva komplimanger att väga upp den med). Så varför ska jag då fortsätta gå ner? Jag försöker intala mig själv att det är hälsosammare så, även om jag redan är frisk som en nötkärna. Och såklart, det vore kul att väga tvåsiffrigt igen för första gången på.. vad blir det nu, 5-6 år? Men min avsky gentemot idealet, gentemot grupptryck och att passa in "bara för att" gör det svårt för mig att motivera mig själv tillräckligt mycket. Det är nästan så att jag vill stanna på den här vikten bara för att protestera.
Vad tycker ni? Hur hade ni gjort i min situation?
Jag kommer försöka gå ner lite till, egentligen mest för att min kropp förhoppningsvis kommer vara värd åt ett helt nytt liv, som redan från start förtjänar det bästa. Men jag har inga illusioner om att komma i storlek 38 nånsin igen, och jag vet inte heller om jag vill det.
Jag älskar mina kurvor. Det är klart att de kunde vara lite fastare, och så har jag ju min beskärda del av bristningar och celluliter (och då menar jag inte att man måste leta med förstoringsglas), men herregud, min kropp har tagit mig igenom ett decennium av
rejäla jojo-bantningar, och ändå mår den prima. Jag kan gå, jobba, simma, springa, hoppa, krypa.. Min kropp fungerar perfekt. Tänk hur många som inte har den lyxen, som skulle gett nästan vad som helst för att byta med mig. Eller dig. Förstår du vilka mirakel vi är?
Och förstår du nu hur skrattretande löjligt det är med ideal, att vika hela sitt liv åt att passa in i en snäv liten mall, när du redan har en helt perfekt kropp? Nej förresten, sorgligt är nog det korrekta ordet. Det finns så himla mycket mer här i livet att upptäcka och njuta av, utanför ens egna kropp och de psykiska murar man bygger. Jag kan inte förstå hur en så värdslig sak som en liten kropp kan betyda så mycket, hur folk kan lägga hela sitt liv, hela sin värdefulla tid här på jorden, åt att bry sig om sin kropp och att passa in i en viss storlek, när den där kroppen redan är fullt användbar och uppfyller alla de krav man kan ha på en livsduglig kropp.
Jag skäms när jag tänker på hur lång tid jag ödlat på det där värdelösa idealet. Men jag är också tacksam för att jag ändå vaknat upp och kan njuta av livet till fullo och ändå inte hunnit fylla 30, när vissa aldrig vaknar upp. Kanske, kanske jag kan hjälpa dig också, genom detta inlägget? Åtminstone plantera ett litet frö, som i sinom tid kan mogna och sprida sig? Eller är du kanske redan där, och njuter av att leva utan gränser, så som jag? Då har jag inget annat att säga, förutom:
Grattis och välkommen.
Hultsfred 2007
Jag och James i fredags, på bbqn.
Ignorera den smutsiga badrumsmattan, tack.
Oss två igår.
(Vet inte varför första bilden blir snedvriden.. :/)
Inlägg
