Bebistankar

Som nog de flesta av er vet så drabbades jag och James av ett missfall i sjunde veckan, i slutet av juli. Vi blev väldigt upprörda och ledsna, då bebisen var planerad och mycket efterlängtad. Vi fick en massa stöd från vänner och bekanta, något som hjälpte oss enormt i sorgearbetet, och vissa delade även med sig av sina erfarenheter eller bekantas erfarenheter av missfall och dödfödda barn. Jag tyckte det var hemskt i början och ville inte lyssna på berättelserna, men såhär i efterhand vet jag att det hjälpte, för det fick oss att känna att det kanske inte var "så farligt" iallafall, med ett missfall redan i vecka sju.

Men oavsett hur hemskt och sorgligt det är på nån sorts officiell sorgskala så är jag fortfarande ledsen över det, speciellt när jag ser mammor och pappor med sina bebisar, eller gravida kvinnor. Vilket inte är speciellt sällsynt, kan jag ju tillägga. Och igår gick en kompis ut offficiellt med sin graviditet, hon var/är bara 1-2 veckor före mig, och la även upp en bild på sin rätt stora (och fina) mage i samband med att hon berättade. Jag är jätteglad för hennes skull och jag önskar henne allt väl och hoppas att hennes graviditet går bra, men jag kunde inte låta bli att börja storgråta igår kväll ändå. Jag vill så gärna ha barn; det har alltid varit en självklarhet för mig. Nu när jag träffat James och vi är så bra för varann och gör varandra lyckligare för var dag som går, och han ligger på samma nivå som mig när det gäller familjebildande, så är längtan efter ett barn ännu större. Jag kan riktigt höra hur min biologiska klocka tickar högre och högre och det är nästan lite skrämmande, men fascinerande, att uppleva det.

Ta igår kväll som exempel, eller ja, hela grejen med missfallet. Min hjärna säger att det inte var så farligt, vecka sju är ju "ingenting" och när ett barn (som egentligen inte kan räknas som ett barn vid det tidiga stadiet) går bort så tidigt så är det ju något som var fel, det var inte meningen att det skulle få utvecklas vidare och bli ett riktigt foster och sedan en bebis. Det är utom min kontroll och det var inget jag gjorde fel (tvärtom så var jag ju medveten om min graviditet från dag ett och följde alla rekommendationer till punkt och pricka). Men mitt hjärta säger något helt annat.. Jag känner mig som ett misslyckande; som om min kropp svikit mig och jag svikit James. Jag kan inte ens skriva om det utan att tårarna börjar svida bakom ögonlocken igen. Tvärtemot allt jag egentligen tycker och står för så känner jag plötsligt att det enda jag är här för, meningen med våra liv, att föröka oss -inte ens det klarar jag av. Och DET är den skrämmande delen av tickandet.

Drygt en månad har gått sen missfallet, och jag har precis avslutat min första menscykel sen dess (tycker ni att det är äckligt eller konstigt att läsa om så kanske ni inte ska läsa vidare -det jag skriver om är helt naturliga grejer och det är synd att det inom vissa kretsar är tabubelagt). Det gör mig nog lite extra känslig, då jag hoppades på och verkligen trodde att vi skulle lyckas bli gravida direkt igen (då vi lyckades på allra första försöket sist). Men, jag antar att det bara är att ta nya tag och försöka igen och hoppas på det bästa. Jag visste inte när jag skulle vilja försöka igen, eller om jag skulle vara öppen med det, när jag fick missfall, men kände rätt omgående att jag ville försöka direkt igen. Det finns inga öronproppar i världen som kan hålla det där tickandet ute. Däremot att vara öppen om det, är något som jag bestämt nu precis. Jag har ju alltid varit öppen av mig om allting annat, så det hade nog varit svårt att hålla tyst, först under själva bebisverkstan och sedan under 12 hela veckor (då risken för missfall är som störst). Så, ni får följa med mig igen, denna gången från allra första början. Jag kommer att lägga alla bebisrelaterade inlägg under kategorin Bebisverkstad, så det blir lätt för både mig och er att följa med på resan hela vägen. Kommentera gärna, peppa och håll tummarna för oss!