När jag ser sådana här bilder så undrar jag hur i allsin dar idealet vi har i dagens samhälle slog igenom, hur det ens blev ett ideal. Innan rabiata motsägare öppnar sina munnar så kan jag snabbt tillägga att jag inte har något emot smala människor och ja, jag är högst medveten om att många är naturligt smala. En kvinna är lika mycket kvinna om hon väger 50 kg eller 150 kg, är äppleformad eller päronformad. Men hur kommer det sig att det är ytterst få modeller som har BMI över 20?
Jag, tillsammans med de flesta andra, kan helt enkelt inte identifiera oss med dessa kroppar. När jag ser ett snyggt plagg så försöker jag föreställa mig hur det hade sett ut på MIN kropp, och inte på en "klädhängare" (som modeller faktiskt är menat att fungera som, att visa upp kläder), men det är ofta svårt. Det hade varit lika sjukt om endast 1.50 m korta kvinnor som väger runt 70-80 kg dominerat modellbranschen. Eller nej, det är nog förresten vanligare att tjejer ser ut så än är över 1.80 och väger 50-nånting. Förstår ni problemet?
Det verkar dock som om det börjar vända lite nu, att folk faktiskt tröttnat och företagen ger vika och låter modeller med ett normalt BMI (eller ja, 20-22 kanske) komma fram. Vilket är otroligt skönt. För hur mycket man än påstår att "äh, media har ingenting med unga tjejers självbild att göra" så HAR de faktiskt det. Ofta undermedvetet. Att dag ut och dag in ständigt se "perfekta" tjejer i tidningar, på TV och på reklampelare påverkar faktiskt. Att du överhuvudtaget reagerar på bilderna i det här inlägget bevisar det. För det där är ingen överviktig tjej, den kroppen är fullkomligt normal. Det är bara det att den sällan visas upp i media.
Jag har god lust att lägga ner mitt viktprojekt och bara nöja mig där jag befinner mig just nu, på drygt 100 kilo. För jag har ju inga problem, fysiskt. Mina värden är fullkomligt normala och jag orkar det normala människor orkar och jag skulle nog vilja påstå att jag är starkare än den genomsnittliga tjejen. Jag har ändå tagit mig ner hit från 160 kilo och det är egentligen en tillräcklig förändring. Jag kan köpa kläder från de flesta affärer här och jag blir aldrig pikad för min vikt (och har i princip aldrig blivit; för varje negativ kommentar jag nånsin fått så har jag minst 100 positiva komplimanger att väga upp den med). Så varför ska jag då fortsätta gå ner? Jag försöker intala mig själv att det är hälsosammare så, även om jag redan är frisk som en nötkärna. Och såklart, det vore kul att väga tvåsiffrigt igen för första gången på.. vad blir det nu, 5-6 år? Men min avsky gentemot idealet, gentemot grupptryck och att passa in "bara för att" gör det svårt för mig att motivera mig själv tillräckligt mycket. Det är nästan så att jag vill stanna på den här vikten bara för att protestera.
Vad tycker ni? Hur hade ni gjort i min situation?
Jag kommer försöka gå ner lite till, egentligen mest för att min kropp förhoppningsvis kommer vara värd åt ett helt nytt liv, som redan från start förtjänar det bästa. Men jag har inga illusioner om att komma i storlek 38 nånsin igen, och jag vet inte heller om jag vill det. Jag älskar mina kurvor. Det är klart att de kunde vara lite fastare, och så har jag ju min beskärda del av bristningar och celluliter (och då menar jag inte att man måste leta med förstoringsglas), men herregud, min kropp har tagit mig igenom ett decennium av rejäla jojo-bantningar, och ändå mår den prima. Jag kan gå, jobba, simma, springa, hoppa, krypa.. Min kropp fungerar perfekt. Tänk hur många som inte har den lyxen, som skulle gett nästan vad som helst för att byta med mig. Eller dig. Förstår du vilka mirakel vi är?
Och förstår du nu hur skrattretande löjligt det är med ideal, att vika hela sitt liv åt att passa in i en snäv liten mall, när du redan har en helt perfekt kropp? Nej förresten, sorgligt är nog det korrekta ordet. Det finns så himla mycket mer här i livet att upptäcka och njuta av, utanför ens egna kropp och de psykiska murar man bygger. Jag kan inte förstå hur en så värdslig sak som en liten kropp kan betyda så mycket, hur folk kan lägga hela sitt liv, hela sin värdefulla tid här på jorden, åt att bry sig om sin kropp och att passa in i en viss storlek, när den där kroppen redan är fullt användbar och uppfyller alla de krav man kan ha på en livsduglig kropp.
Jag skäms när jag tänker på hur lång tid jag ödlat på det där värdelösa idealet. Men jag är också tacksam för att jag ändå vaknat upp och kan njuta av livet till fullo och ändå inte hunnit fylla 30, när vissa aldrig vaknar upp. Kanske, kanske jag kan hjälpa dig också, genom detta inlägget? Åtminstone plantera ett litet frö, som i sinom tid kan mogna och sprida sig? Eller är du kanske redan där, och njuter av att leva utan gränser, så som jag? Då har jag inget annat att säga, förutom: Grattis och välkommen.
Inlägg
Underbart inlägg, Elio!
SvaraRaderaOerhört bra skrivet! :)
SvaraRaderaHa, vad lustigt. Jag och Aaron hade en san diskussion igar. :P
SvaraRaderaJag har gatt ner nu en hel del, men jag har aldrig varit "missnojd" med min kropp, aven narjag var som storst. Mitt problem var det kandes som att min kropp "held me back". Jag kande mig inte lika aktiv, kunde inte kopa dem kladerna jag gillade, och iom att jag gillar korta kjolar, tighta toppar med mycket uringning etc, sa var det inte alltid sa roligt att se min kropp valla over och det slutade med att jag sag ut som en korv med tva bollar dar fram. Men det som gjorde mig sur var inte min kropp, utan kladerna! Varfor gors inte den typen av klader for storre modeller? Vi forvantas dra nagot tant/talt aktigt over oss for att dolja vara kurvor istallet.
For mig har det aldrig handlat om "bli smal" utan att trivas battre i min kropp och i vardagen. Jag ar val ganska halsosam pa manga satt och tycker om att trana. Jag ser det inte som en plaga att ata nyttigt och motionera, men tycker det ar hemskt nar man ges daligt samvete av media for att man tycker om mat och inte ar nan traningsfantast. Jag vill ha en halsosam kropp av manga anledningar. Jag vager 84kg nu, som mest 105kg. Jag ar nojd och ser det inte som nodvandigt att ga ner mer. Gor jag det sa ar val det bra, gor jag det inte sa ar det ocksa bra. Det jag inte vill ar att ga upp mer. Det kan verka som att jag bantar, men nej. Jag marker en stor skillnad pa hur jag och min kropp mar beroende pa vad jag ater. Nu har jag kommit in i en bra rutin och vill halla fast vid den.
Men haller med, det saknas klader for NORMALA kvinnor. Vi ar inte alla pinnsmala modeller eller vill kla oss som tanter. Vi ar kurviga och stolta kvinnor! Hit med kladerna!! :)
(Sorry att det blev sa langt, rant rant rant)
jättefint inlägg! snor en bild ;) du är en sann förebild elio. jag önskar att jag kunde sluta bry mig om det sjuka idealet också men jag lyssnar tyvärr mer på negativa kommentarer (senast i måndags när jag kom till skolan första dagen på terminen och jag får frågan om jag gått upp i vikt..) än positiva. jag tycker absolut att du ska följa din magkänsla i detta! vill du gå ner i vikt för din skull (framtida bebis också) så tycker jag du ska göra det, men en stark och underbar kvinna som du ska inte följa ett löjligt ideal.
SvaraRaderaMan får väga precis vad man kännersom gör att man själv mår bra men man bör ha dessa ord skrivna av en dansk tänkare i åtanke:
SvaraRadera"Man ska vara god mot sig så länge man har sig"
Dvs ta hand om sig och må bra!
/Raoul Duke
Hej!
SvaraRaderaVäldigt bra inlägg och jag känner igen mig då jag själv är överviktig. Men ens övervikt har tyvärr fysiska baksidor så som lättare att få diabetes, större risker vid graviditet både för modern och barnet, större risk att få olika typer av cancer och så vidare. Så att förlora vikt kan man bara egentligen vinna på, men självklart ska man inte gå så långt att man får en ätstörning och blir underviktig, för med det kommer lika stora chanser att få fysiska konsekvenser som att vara överviktig.
Jag ser det som såhär... dels utgår jag ifrån den forskning som finns på området där det mesta pekar på att en låg fettprocent är att föredra framför en förhöjd (självklart inte en f ö r låg) men för att spara så mycket på kroppen som möjligt, inre organ, minskad risk för sjukdomar som annars kan associeras med övervikt, o.s.v. Det innebär inte att jag räknar ner min procent och stressar ur för varje dag, jag försöker träna regelbundet styrka och motion och ju hårdare jag placerar in det i min vardag, desto lättare blir det för mig - jag tänker inte på att kämpa mot ett mål utan det sker mer automatiskt iom livstilen. Gick upp en del i våras p.g.a studiemaraton för att hinna bli färdig till ansökningsdagen, det märktes sedan när de tog blodtryck på mig i samband med utskrivning av p-piller i början av sommaren. De övervägde att inte skriva ut den typen p.g.a att blodtrycket var för högt, dock så gick jag ned en del under sommaren så vid den senaste kollen hade jag normala värden.
SvaraRaderaAnledningen till varför jag gör det nu när jag har gått hela mitt liv som överviktig utan att ta itu med det tidigare, är att jag lever ihop med den underbaraste mänskan jag någonsin träffat nu. Jag vill inte riskera att förlora en dag med honom p.g.a. min vikt eller förlora ett äventyr tillsammans med honom för att min kropp inte skulle vara stark nog att hänga med - han/våran framtid är motivationen, men jag har lärt mig på sistone att tycka om mig tillräckligt mycket för att det ska spela någon roll.
Någonting jag tänkte på då jag läste ditt inlägg var om det inte kan bli ett problem om man hakar upp sig på idealet fast på ett motsatt sätt? "Mah, ingen klädhängare ska minsann få mig att känna dåligt samvete, jag tänker i n t e gå ned i vikt för att media säger till mig att göra det." (Nu menar jag det här inte personligt riktat eller som ett försök att tillskriva någon en åsikt som de inte har) Litegrann som när det blir trendigt att gå i Dr Martens och svarta kläder och jag går omkring och muttrar över det eftersom jag ogillar att personer ska tro att jag är en slav över modet, och överväger att köpa en uppsättning ljusa kläder för en gångs skull. Bör man inte vilja gå ner i vikt, behålla vikt, gå upp i vikt, av andra skäl än att motbevisa det rådande idealet för annars blir man ändå styrd av det fast på ett antisätt?
Nu talar jag enbart utifrån ett "hälsomässigt" perspektiv och mig själv, och lägger ingen värdering i saker såsom utseende, livsnjutning och så vidare. Ville bara vinkla in min åsikt i det hela.
Du är en inspiration och en av de helt klart vackraste människorna jag har sett någon gång, önskar dig all lycka i Brittland. =)
så bra skrivet, elio!
SvaraRaderahoppas det går bra för dig m studierna och allt! kram// annie
Underbart skrivet. Kämpar själv med vikten men har inte opererats (och nu väger jag för lite) har egentligen inte haft ätstörningar utan "bara" ämnesomsättningsstörningar.
SvaraRaderaDu och din syster är fantastiskt vackra människor som utstrålar livsglädje och styrka, jag är imponerad av er båda.