Mixed emotions

Igår skrev jag en kortare text om ett barndomsminne, till min nya skrivarkurs. Det rörde upp en massa känslor och jag störtdök ner i ett svart hål igår kväll. Känslan höll i sig även under dagen idag, och i slutet av kursen (ni vet, den där health & safety-kursen på GT) så ville jag inget annat än att komma bort från allt folk, så jag promenerade hem samtidigt som jag fick tvinga mig själv att inte börja hyperventilera samtidigt som jag gick. Det ligger fortfarande en slemmig, klibbig yta av obehag över hela min hud, det känns som om min bröstkorg är gjord av tungt, rostigt järn och en del av mig vill inget hellre än att begrava mig under täcket och försöka sova bort känslan. Uppgiften är dock inte över än, jag måste vinkla till minnet och omformulera det som en fiktiv berättelse. Jag vet inte riktigt när jag orkar göra det, dock. Är det här verkligen rätt, ska jag verkligen gräva i mitt förflutna igen? Men man ska ju skriva om det man vet, och jag har ju bara mina erfarenheter av gå efter. Och när det gäller minnen så har jag inte många att välja mellan; efter högstadiet så stängde den delen av hjärnan ner och nuförtiden har den ett ogenomträngligt, yttre skikt av teflon. Jag blir ibland rädd för mig själv, vem är jag egentligen? Vad hände förra veckan, månaden, åren?..

Inget ont som inte har något gott med sig, eller hur var det nu? När James kom hem från jobb, strax efter jag själv kommit hem, så berättade han att det kanske finns en möjlighet för mig att få en fast, betald tjänst på Growing Together. Det gäller 21 h/vecka, vilket betyder att jag ändå kommer ha tid över att plugga ifall jag har tur nog att få jobbet. Så håll tummarna för mig! Imorgon är det dags för en ny dag i trädgården, ska höra mig för lite närmare om tjänsten då.